RETURPOLIS

Det tog bara några timmar 
att fylla en släpkärra med ett helt liv. 
Domaren vid återvinningsstationen 
var lika sträng som Sankte Per vid porten. 
Det goda skulle till en vit container, 
medan det onda slängdes i den blå. 

Med gråten i halsen ängslades vi 
över att vi själva fattat beslut 
om att kasta det som inte längre behövdes. 
Den kära byrån, den gamla mjölkkärran, 
fina fåtöljen och de mjuka sängarna. 
Nu åkte de iväg till sista vilan. 

Återvinningen hade pågått under många år, 
gamla minnen hade kommit tillbaka, 
mjukvaran växte medan bohaget krympte. 
Nu pekade Domaren mot utgången, 
där vi skulle möta Honom som förlåter allt. 
Släpkärran kändes överraskande lätt 
medan hjärtat tyngdes av saknad.

Ur Körsbärsträdet snöar.