SÅNGER FRÅN BALKONGEN

När värmen blir tryckande och luften står still, fäller grekerna ner sina markiser över balkongerna och flyttar ut en bit mot gatan för att få luft. Bakom tyggardinerna äter man, tittar på TV och pratar med varann. Några sjunger och spelar. Kanariefåglar kvittrar och hundar skäller. Men nerifrån gatan ser man inte så mycket. -Var kommer ljuden ifrån? Efter en tid förstår man att balkongen är som svenskarnas trädgård om sommaren. Det är där man vistas från morgon till sena kvällen. 

Demokratins vagga

Jag går i ett tåg utan skenor och hjul,
det rör sig i långsam takt.
På väg till palats som är granne med skjul
där hemlösa saknar makt.

Jag går i ett tåg utan vagnar och räls,
det stannar när nån ska på.
Det tutar och rörelsen återställs,
så fortsätter vi att gå.

Jag går mellan hopp och melankoli
i staden där vaggan stod.
Här övades Platons akademi,
nu prövas mitt tålamod.

Jag finner att demokrati är en lyx
som lever med Guds försorg.
Den föddes en morgon på berget Pnyx
och dog på Syntagma torg.

Mitt tåg är en stor demonstration
den största som nånsin hänt.
Nu närmar sig tåget sin slutstation,
regeringens parlament.

Mitt tåg stannar upp för att fylla på
med vatten och ordförråd.
Här tänker vi stanna och stilla stå
och ropa till borgarråd.

Jag går i ett tåg som har missat en tur,
när föraren hoppat av.
Det skakade till och det spårade ur
när modet oss övergav.

Jag står vid ett tåg på en tom perrong
där spåret i tunneln svängt.
Nu mörknar det snabbt efter solnedgång.
Demokratins vagga har stängt.

Rätt att demonstrera

En man, en röst. Under Athens demokratiska storhetstid hade folket makten. Att säga sin mening var en rättighet och framför allt skyldighet. De styrande lyssnade och fattade beslut i folkets anda. 

Greken värnar om sin tillkämpade rättighet att kunna demonstrera och uttrycka sina åsikter. Det finns alltid något nytt att strejka för eller strejka mot. De långa tågen genom Athens gator ger en känsla av samhörighet och styrka.
Det är ofta demonstration på gatorna i Athen. Det blir stora samlingar framför parlamentet vid Syntagma. Polisen stoppar biltrafiken och låter folket framföra sina åsikter.
Inne i parlamentet sitter landets styrande ministrar och riksdagsmän och följer vad som pågår utanför. 

Lärarna strejkar, läkarna strejkar. Apotekarna och sjuksköterskorna strejkar. De offentliganställda strejkar. Buss- och tunnelbanepersonalen strejkar. Med kort framförhållning blir det stopp i trafiken och den allmänna servicen i Athen. Det händer varje gång som parlamentet ska rösta igenom frågor som är viktiga för folket, och det händer varje gång som företrädare för den så kallade Trojkan kommer till Athen för att ställa krav på nya sparpaket som motprestation för nya stödlån till det grekiska samhället. 

Frågan är om det har någon effekt, det som ropas i megafonerna och står skrivet på banderollerna. Och deltar man inte i demonstrationer kan man ge luft åt sina åsikter på café, i busskön eller taxin.

Havet vill bära mig

Stödd på en käpp och med hatten i handen
vandrar hon långsamt till vattenbryn.
Röda sandaler hon lämnar i sanden,
kastar ett öga upp emot skyn.

Tittar sig om efter någon att hålla
armen ifall hon blir yr och trött.
Hatten på huvudet vill hon behålla.
Nylagda håret får inte bli blött.

Käppen står kvar men tanten är borta.
Ute till havs sticker huvudet opp.
Simmar hon sakta med bentagen korta.
Bästa med dagen är morgonens dopp.

Frågar en okänd vad klockan är slagen.
Kvart över nio får hon till svar.
Havet är stilla så tidigt på dagen.
Halvtimmes gympa, sen är hon klar.

Vågorna gungar mig fritt utan krav,
som fostervatten en gång var mitt hav.
Vindarna sjunger mig himmelens sång.
Havet vill bära mig ännu en gång.

Hur många bad har du gjort i år?
Man håller koll på varandras träning.
Tjugo på våren. Vad tiden går.
Landstigning kräver en ny betjäning.

Fattar nu käppen med stela händer.
Kvinnan blir gammal och kroppen tung.
Ungdomens krafter återvänder.
Havet gör andan och själen ung.

Havet

Porten till havet heter på grekiska ”arkipelag”. Ordet är sammansatt av αρχώ, börja + πέλαγος, hav, omnämnt i Odyssén. Sedan venetiansk tid betyder det ”ett hav med ögrupper”. En sådan arkipelag är för många skandinaver porten till livet. Det varma, soliga och lätta livet där vågorna frasar in mot land och en parasoll ger skydd mot det starka ljuset. 

Havet tillhör alla. Gammal sed säger att man inte får stänga någon ute från land eller hav. Det liknar den svenska allemansrätten.

Många greker kommer från en ö, andra har förlorat sitt hjärta till någon ö. Dit reser man så fort tillfälle ges. Vanligen tar man båten och man hoppas att det inte ska blåsa för mycket, så att färjorna stannar vid kaj.

Men havet är inte bara den stora färdleden. Det är också fiskevatten. I tidig gryning återvänder de små fiskebåtarna från havet med sin nattfångst som ska levereras till tavernor och affärer. 

På morgonen kommer de äldre grekerna ner till vattnet för sitt dagliga bad. När man väl kommit i vattnet, rör man lite på armar och ben, småpratar med jämngamla runt omkring. Man frågar vad klockan är, för ett bad tar trettio minuter. Hälsobadet är gjort och man kan ta sig ut mot land – för i Grekland går man in i havet och ut till stranden.

Havet är inte alls så vänligt och trevligt som vi nordbor verkar tycka. Havet är oberäkneligt och våldsamt. Vid havet är det inte enkelt att bo. Vinterkylan och fukten tränger in överallt och vindarna sliter sönder både hus och trädgård. Som seglande nation har greken den största respekt för havet. Längtan, sorg och oro har präglat grekiska kvinnor i århundraden. De har burit ansvaret i land under tiden som männen seglat ute till havs.