Vi ritade ett skummande bindestreck
när vi lämnade vassruggen vid älven,
styrde öster om Getebolsholmarna
på den nyputsade himmelsspegeln
där en måsfjäder flöt på stillvattnet.

Bakom oss försvinner den kalla våren
i fyrtio knop med kepsen bakochfram,
framför oss ligger sommarens värme
med tjugofyra grader mitt på fjärden,
till badstränder som ännu ingen hittat.

Under den stora lönnen satt vi
i väntan på den längsta dagen
då ingen vill sova i sommarnatten,
vinet sjunger ikapp med svalorna
som svirrar genom lövtunneln
en meter över våra huvuden
där mygg och knott dansar
utan att bry sig om social distans.

 

Vi lastade båten full med sommar,
kaffe på termos och skalade ägg,
yoghurt med lingonsylt och nötter,
och en burk Sibyllakorv i spad.

Den uppblåsbara krokodilen 
och de hopfällbara solstolarna
vi hade inte glömt solcremen
och gasolköket låg i ryggsäcken.

Det var dagen före midsommarafton
när sjön låg blank som en spegel,
vi svävade över vattenytan
och tystnaden fick tiden att stanna.

 

Äntligen kom stora båten i sjön
efter en vår med mycket fix
som krånglade och lirkade,
hoppade ur och ville inte med.
Men till slut satt alla delarna
på plats och kärran rullade.

Äntligen låg lilla båten i sjön
efter en vår med hopsamlande
av gammal motor på ett ställe,
platsekan på en helt annan plats
och en lånad kärra som rullade
ner till abborrarna och gösen.

Äntligen kom sommaren till sjön
och vi upptäckte nya stränder,
reste till stora holmar och små,
höll utkik efter grynnor och skär,
vi såg äventyret med nya ögon
som när barnet upptäcker världen.
 

Inne bland klibbalens gömställen
har de övergivna ekorna lämnats kvar
utan namn, ägare och roddare
med årorna djupt nerstuckna
i älvkantens gungande lerbotten.
 
Ett klistermärke på ekans reling
ber ägaren hämta hem sin båt
men ingen hörsammar eller svarar,
ekan har växt fast i älvleran
och återföds sakta till skog.
 

En vecka före midsommar
stod solen högt över Gapern
när vi snurrade ut ur vassen
och lät sjöbrisen ge svalka.

Vi höll utkik efter grynnor
som gömmer sig under ytan 
i början av båtsommaren.

Vår fina gamla Mercury
startade utan problem,
tog oss ut till öarna och hem
med sand i kalsongerna.

En liten brunnsorkester
på andra sidan kanalen 
hade smakat bra till maten
men ingen får spela i år

Borgviks bruksmuseum är stängt
och midsommarfirandet inställt,
en bit mat går det bra att beställa
om vi spritar händerna noga
och sitter långt ifrån varandra

Ska vi vara trygga eller rädda
för årets upplaga av sommaren?

Somliga ljud håller oss evigt unga; kornknarren om sommarnatten, rördrommen i skymningen och den osynliga horsgöken. För alltid hör vi fiskebåten som väckte måsarna i gryningen i Gravarnes hamn, de dubbla ångloken som drog cirkuståget förbi Högelians station och traktorn som inte längre vet hur gammal han är.
Jag ser dom fortfarande, far och svärfar, stå i pyjamas ute på öländska alvaret vid midnatt och säga till varann: -inte trodder jag att jag någonsin mer skulle få höra kornknarren.

De gamla turbinerna står tomma I Fämtfallet norr om Ambjörby där ramsågen ännu sjunger, med kvällsprat från sågarstugan, hammarslag från stängda smedjor och gnissel från böndernas kvarnar. Från sjön Fämten tar det en dag för vattnet att fara ner till Klarälven, två generationer att återvända.

Den gulmålade skräddarstugan har glömt hur en knappnål faller och ladugården minns inte längre när sista kon mjölkades förra seklet, men när ett ungt par flyttar in på verandan med de färgade glasen vaknar Skjutsbols minnen till liv, äppelträden kommer ihåg allt

Munkarna på väg till Nidaros
slog nattläger på ängarna
där Älven lugnar sig i Ambjörby
bland gästfria bönder i Dalen.

Vi tände en minnesbrasa
för de som gått före oss norrut
på pilgrimsleden till Trondheim
med böner om hälsa och fred.

Kanske hjälper det att elda
för att hålla virus och fladdermöss
på avstånd från jordens lungor
och mörkrets osynliga angrepp.

Vid älvkanten i Transtrand hördes pråmarna på Mosel och Rehn, långa, tunglastade råmade de fram ur älvkröken på väg till Koblenz. Det var Johanssons röda Cadillac som släppte lös alla hästarna på väg till macken i Värnäs.

På trehundratjugofyra meters höjd, från toppen av Eiffeltornet ser man nästan hela vägen hem till Borgvik i Värmland där järnet gjöts, skeppades ut för att göra Paris världsberömt 1889. Kungskvarnens sinterstenar bär sina egna triumfbågar.

Älven flyter motströms i ytvattnets sydvind. Den långsamma färden; omvändelse och försoning. Ibland går livet baklänges och barndomen närmar sig i förundrad bekymmerslöshet.

Polacken vid Likenäsmacken kunde inte ett ord svenska, när vi frågade om vägen upp till Branäsberget var öppen för trafik. Han visste att västra vägen längs Älven var avgrävd. Han var dålig på att förklara men bra på att sopa grus.

Det tar 30 minuter att gå till postlådan och hämta NWT och gå hem igen och läsa dödsannonserna. Timmerbilarna kör förbi Ambjörby på väg till sågen.