grekiska livstycken

Svenska kvinnors berättelser om att leva i Grekland. Texter: Kicki och Gunnar Lidén. Illustrationer: Gunnar Lidén.  Läs ett par sidor ur boken här. 

Lång väg till jämställdhet
Jenny Charonis

Idag har jag det bästa av två världar. Den största utmaningen har varit att på nytt bygga upp allt man är från början, att fortsätta sin plan även om det är i ett annat land och att få min alldeles egna plats här. 

Ett lätt beslut
För tio år sedan var jag färdig sjuksköterska och hade precis börjat min vidareutbildning till operationssjuksköterska. Jag hade en placering på centraloperation i Skövde. En dag arbetar jag på sal 1 och möter där en lång grekisk läkare. Jag vet inte om det just då sa ”klick”, men den grekiske mannen gjorde mig nervös och det hade aldrig hänt förut. 
Efter att än en gång ha råkat på varandra ute bland gemensamma vänner så började vi gå ut tillsammans. Giorgos som den långe greken heter, berättade att han några år senare skulle flytta tillbaka till Grekland och frågade om jag kunde tänka mig att följa med. Jag minns att detta var ett att de lättaste beslut jag har tagit, förmodligen därför att jag inte hade en aning om vad en utlandsflytt innebär. Fem år, ett stort grekiskt bröllop och två små barn senare, så bar det iväg till Athen och Grekland.

Min grekiska släkt
Vi bor i norra delen av Athen, i ett hus där mina svärföräldrar bor i en lägenhet över oss. Här är lugnt och grönt men det finns många uppförsbackar!
Från början kände jag väldigt mycket kärlek från mina svärföräldrar. De hade skickat båda sina söner till Sverige för att studera. Detta har inneburit att föräldrarna lärt känna Sverige mycket och rest runt där. Min svärfar har till och med lärt sig en del svenska. 
Att bo så nära varandra generationsvis är något som jag ser som en enorm fördel. Giorgos och jag har tre barn. Att få det att gå runt med jobb, skola, tvätt, träning och andra aktiviteter kan vara svårt.  Giorgos´ föräldrar hjälper oss med mycket av detta och jag är väldigt tacksam för det. Numera är pappaledighet och att deras son städar, tvättar och lagar mat, vardag hos oss och mina svärföräldrar tycker att detta är ett väldigt bra system. 

Jag har haft tur och det är tack vare min man och mina svärföräldrar som jag har ett starkt band till och en positiv bild av Grekland trots krisen. Den grekiska släkten har kommit att bli en del av mig och jag älskar att mina barn får ta mycket plats och delta i allt. Att släktingarna tar sig tid till samtal med barnen och att de får väldigt mycket kärlek. 
Att vara kvinna i Grekland är svårt. Landet ligger enormt
efter i jämställdhetsfrågor. Förskola och skola är uppbyggda på att mamma är hemma. Man slutar tidigt på dagen och fritids finns inte. Föräldramöten kan äga rum på förmiddagen. Allt detta gör vardagen väldigt tuff ibland. 

Mamma ska vara hemma
Jag jobbar någon förmiddag och någon kväll i veckan på vår mottagning. Mer tid än så är svårt just nu. Detta klarar jag på grund av att vi har bra hjälp av mina svärföräldrar och en tjej som hjälper till. 
När jag började jobba här tillsammans med min man, så var ofta första frågan om jag var hans fru. Detta är förstås väldigt frustrerande. Jag var ju där som sjuksköterska i första hand, men min yrkesroll här har tappat sitt värde tyvärr. I Sverige jobbade jag självständigt som operationssjuksköterska. Inför stora och små operationer förberedde jag självständigt patienten och ringde kirurgen som skulle operera först när det var dags att börja. Här är detta en omöjlighet. Inom sjukvården här i Grekland råder fortfarande hierarki och läkarna gör det mesta själva. Dock har jag valt att jobba med min man som hans sjukskö-terska och jag gör det för att jag tycker att vi jobbar bra ihop. Vi fungerar tillsammans i jämlikhet på vår mottagning och har ett arbetssätt som vi trivs med och när vi har operationer ihop så jobbar vi som team och för oss passar det väldigt bra. 

Så försöker vi leva inom vår familj också.  Vi vill att våra döttrar och vår son ska växa upp i jämlikhet och jämställdhet. Jag vet att jag inte kan förändra hela Greklands syn på jämlikhet, men jag kan själv ge den synen till mina barn samt ha det förhållningssättet i mitt yrke och det räcker för mig.

Födelsedagar på svenskt vis
Min familj och våra vänner från Sverige kommer ofta hit och vi åker också till Sverige. Jag blandar kulturerna och tycker att jag får de bästa delarna från båda. Vi firar alltid svensk jul och mina svärföräldrar har också gått över till detta. Påsken firar vi gre-kiskt med allt vad det innebär. Vi firar grekiska namnsdagar men födelsedagarna på svenskt vis. Min man och jag pratar svenska och jag pratar svenska med barnen. Jag försöker hålla min passion för böcker levande och jag läser väldigt mycket svenska barnböcker för mina barn. Jag läser också mycket svenska böcker för egen del och så håller jag mig uppdaterad.
Jag följer med intresse med i Sveriges utveckling. Jag gick
ganska omgående med i SWEA (Swedish Women Educational Association) när jag flyttade hit. Det kändes väldigt viktigt i början att ha en fast punkt där jag visste hur saker gick till i det annars stora kaoset som en flytt innebär. I SWEA mötte jag några svenska kvinnor som har kommit att betyda väldigt mycket för mig. 

Vem kunde jag prata med?
Jag lämnade ett väletablerat liv i Sverige. Jag hade mitt jobb, våra två äldsta barn föddes där, våra vänner fanns där och vi umgicks ofta med dem. Mitt och min mans gemensamma liv hade byggts upp i Sverige. Att sedan flytta till Grekland som också var min mans hemland men mitt nya land, var väldigt svårt. När vi kom hit tog min man över sin pappas mottagning och jag var mammaledig med våra små barn. Vi fick ett nytt liv. 
I Sverige lämnar man jobbet kl 17 på fredagar och sen har man sin helg utan en tanke på jobbet. Här i Grekland ringde jobbtelefonen kvällar och helger, för så fungerar det här. Jag kunde inte språket och saknaden efter att prata fritt med någon var stor samtidigt som jag undrade över vem jag skulle prata med? Mina vänner var i Sverige, saknaden efter mitt älskade jobb var så stor och vad skulle jag ta mig för här?  Dagen när barnen satt i soffan och pratade grekiska med varandra och jag inte riktig förstod kom och hur ont det gjorde minns jag än. Att gå själv på
föräldramöten var omöjligt då dagisfröken inte pratade
engelska. Att jag som i Sverige varit totalt självständig här inte alls kunde vara det, det var väldigt svårt.
Jag gjorde jag mig oberoende på de områden jag kunde; köra bil i Aten utan GPS, det gjorde jag utan problem. Att åka med barnen själv till stranden gick bra. 

Med hjälp av mina lektioner i grekiska började jag sakta förstå språket. Jag började jobba även om det var svårt att visa empati och sympati när språket inte riktigt räckte till, men en hand brukar räcka långt…

Idag ser livet annorlunda ut här. De gamla vännerna i Sverige finns kvar. Vi brukar ta vid där vi slutade när vi ses. Vännerna här är fler och nära idag. Nu går jag utan problem ensam på föräldramöten. Vårt jobb på mottagningen bygger vi upp tillsammans och vi tar oftast helg på fredag kl 17. 

Jag har hittat min del av Grekland
Att flytta till Grekland var det svåraste jag har gjort. Jag kunde aldrig förbereda mig på hur svårt det skulle vara att lämna det mesta av min identitet i Sverige så som jag gjorde när vi flyttade hit.

Nu har det gått 5 år sedan jag flyttade hit. Med slit, skratt, tårar, hopp och besvikelse så har jag hittat min del av Grekland.  Jag har fått tillbaka det jag saknade mest när jag flyttade hit, samtidigt som jag har kvar vänner och familj i Sverige. 

​​​​​​​Idag har jag det bästa av två världar. Den största utma-
ningen har varit att på nytt bygga upp allt man är från början, att fortsätta sin plan även om det är i ett annat land och att få min alldeles egna plats här.  Jag är glad att jag gjorde den här resan! Att få ta del av dessa två länder och kulturer på riktigt, är för mig och min familj en stor rikedom.

Goda kulturmöten
Gia Kanakis

Jag är dotter till en svenska och en grek som träffades på 70-
talet i Kanada, på neutral mark. Båda två arbetade på respektive lands ambassader, så de hade en gemensam bakgrund vad gäller jobb. Annars var deras uppväxt totalt olika, men båda respekterade varandras kulturer. Det skulle visa sig viktigt senare i livet, i och med att vi bodde i båda länderna.

Mamma och pappa
Mina föräldrar gifte sig 1978 enligt grekisk-ortodox ceremoni i Lund, för på den tiden var inte borgerlig vigsel godkänd i Grekland. Från pappas sida kom bara pappas bror; det var för dyrt för mina farföräldrar och min faster att resa till Sverige för bröllopet, dessutom hade farmor och farfar boskap som de inte kunde lämna ensamma i den lilla bergsbyn på Peloponnesos. Något år senare flyttade mamma och pappa till Athen, där mamma utan att kunna knappt ett ord grekiska, upplevde hur det var att bo i Grekland som hemmafru i början av 80-talet. Mamma var en positiv människa som lätt anpassade sig till nya situationer och det hjälpte henne säkert med kulturchocken.

Kulturskillnader
1981 fick pappa förflyttning till Stockholm och ett år senare föddes jag en mörk novemberdag. Redan från födseln upplevde jag kulturskillnader som ett dubbelt medborgarskap för med sig. När jag var bara några veckor gammal, ställde mamma ut barnvagnen på balkongen för att hon hade lärt sig att det var viktigt för bebisar att få sova i frisk luft. Som jag berättade tidigare, föddes jag i november då temperaturerna i Sverige är låga. När pappa kom hem från jobbet och undrade var bebisen fanns, svarade mamma att jag låg och sov på balkongen, nerbäddad i en fårskinnsfäll med vaselin på näsan för att undvika frostskador. Vilket liv det blev! I Grekland är bebisarna väldigt omhuldade och enligt tradition stannar mamman och den nyfödda hemma i fyrtio dagar efter födseln. Föreställ er vilken chock min pappa fick när han fick höra att hans nyfödda bebis låg och sov i köldgrader på balkongen! 

Efter några månader döptes jag i närvaro av fem släktingar i den svenska kyrkan, mest för att också jag skulle få använda mammas dopklänning som använts av hela släkten. I augusti 1983 döptes jag en andra gång, på grekiskt-ortodoxt vis i pappas bergsby, där man grillade lamm och potatis för hela byn och andra gäster som kommit till dopet. Jag vet inte om det rent rituellt var rätt att döpa mig två gånger, givetvis med samma namn! Jag tycker det skildrar en ömsesidig respekt för båda kulturer och ett försök att tillfredställa båda sidor av släkten och hedra Sveriges och Greklands traditioner.

Tvåspråkighet
Det första språket jag lärde mig behärska var svenska. Jag talade svenska med mina kusiner, med mormor, gick på dagis och hade svenska lekkamrater. Pappa kom hem sent på kvällarna, strax innan jag skulle nattas, så jag fick inte möjlighet att prata grekiska med pappa. De första orden på grekiska var det faktiskt mamma som lärde mig. Hon tyckte att jag skulle göra mig förstådd när vi på sommaren reste till Grekland för att hälsa på pappas släktingar. 
Jag växte upp precis som vilket svenskt barn som helst, men mitt namn och efternamn skilde mig från mängden. Jag hette inte Åsa, Linnéa eller Elin utan Georgia, ett svåruttalat namn av många svenskar. Till och med mitt smeknamn, Gia, uttalades olika i Sverige och Grekland. I Sverige blev det till Gia med ”g” men i Grekland uttalades det med ”j”. Dessa iaktagelser av en fyraåring gjorde att jag kände mig något annorlunda än mina svenska kompisar, att jag inte hörde hemma till hundra procent som de gjorde.

Förståelse och tolerans
1986 fick pappa förflytting från Stockholms gröna parker till Athens cement. Från att ha gjort snöänglar på dagisplatsen i Upplands Väsby, till att jag sprang runt på en liten skolgård av cement som låg ovanför en bilverkstad... Trots den fullständigt annorlunda omgivningen trivdes jag i mitt nya hemland.

Jag lärde mig snabbt tala grekiska med hjälp av mina grekis-ka kusiner. Svenska talade jag med mamma som också skrev in mig på svenska skolan. När mamma var borta någon gång, försökte pappa läsa svenska sagor för mig, som han stavade sig igenom. Båda mina föräldrar ville att jag skulle tala båda språken flytande och pappas försök att stava sig igenom svenska sagor tycker jag visar pappas uppskattande av mammas kultur och bakgrund. 

Varje sommar reste mamma och jag till Sverige och bodde hos min mormor och alla våra släktingar i Grekland tyckte det var helt normalt att vi var borta två månader i sträck. Aldrig klagade farmor och farfar över att mamma och jag talade svenska med varandra eller att vi åkte till Sverige på sommaren. När vi bodde i Skandinavien var det lika naturligt att åka till Grekland för att hälsa på våra grekiska släktingar.

Jag vill bo i Grekland
Efter några år i Grekland, flyttade vi tillbaka till Norden igen, denna gång till Köpenhamn, där vi bodde i fyra år. Där kom jag i daglig kontakt med det svenska språket med hjälp av svenska teven och regelbundna besök i Lund där mormor bodde. 

Sedan 1994 är jag fast bosatt i Grekland, där jag gick ut gymnasiet och studerade juridik på universitet i Thessaloniki. När jag hade avklarat mina studier, flyttade jag tillbaka till Athen där jag bor sedan 2004. Numera arbetar jag som statsanställd för Greklands Turistdepartement där jag ansvarar för lagstiftningen.

Som det framgår av min berättelse, var det inte mitt personliga val att växa upp i Grekland, utan jag hamnade här på grund av mina föräldrar. Däremot är det numera mitt val att stanna kvar i Grekland, trots att jag säkert kunnat söka mig till Sverige eller någon annanstans. 
Trots den ekonomiska krisen och sämre livskvalitet jämförd med skandinavisk standard, väljer jag att bo kvar i Grekland. Anledningen är grekernas mänsklighet. Människorna i Grekland ställer upp för varandra, hjälper den som är i nöd, de är öppna och spontana. Kanske beror det på att det inte finns samma sociala förmåner som det finns i andra europeiska länder. Kommu-nalt dagis ersätts av mor- och farföräldrarnas hjälp, brist på sjuksköterskor hanteras av släktingar. Man litar på medmänniskan och på sina släktingar när problem uppstår. Med det påståendet menar jag inte att det inte kan vara besvärligt, särskilt för de yngre, att ha en hel släkt som lägger sig i vad man än gör.

Jag är grekisksvenska
Som grekisksvenska har jag aldrig blivit rasistiskt bemött. Det enda är att många tror att mina föräldrar träffade varandra på en grekisk ö under hippie-tiden men så var det inte. Jag har heller aldrig känt att mitt utländska påbrå påverkat mig negativt på något sätt. Min svenska uppväxt lärde mig att vara ärlig och det kan ibland upplevas som ohövligt av vissa greker. Här förväntas man att berömma eller lovprisa folk även om man inte känner för det. Tyvärr har jag väldigt svårt för det. Jag skyller det på mina svenska gener.

En bit av mig hör hemma i Sverige
Det som jag saknar i Grekland är den nära kontakten med naturen som man har i Sverige. Att gå i en park, promenera i skogen, plocka bär eller åka skidor, sådant saknar jag. Jag kan heller inte vänja min kropp vid Greklands sommarvärme utan föredrar svalare temperaturer. Bristfällig organisation kan jag också reta mig på, man kan aldrig planera något lång tid i förväg. Den grekiska spontaniteten är alltså inte bara ett folkligt karaktärsdrag utan kanske mer av en nödvändighet. När planerna ändrar sig i sista minuten lär man sig att vara spontan helt enkelt...

Kontakten med Sverige behåller jag genom att läsa nyheter på internet, besöka svenska kyrkan i Athen och genom att läsa svenska böcker. Tyvärr har besöken i Sverige blivit färre med åren sedan mormor gick bort och jag börjat arbeta. När man inte har eget boende i Sverige är det svårare att planera en resa. Trots allt hoppas jag att det snart blir en resa till Sverige, kanske till våren eller tidigt på sommaren.
Även om jag bor och arbetar i Grekland, finns det alltid en bit av mig som hör hemma i Sverige. Det är den udda pusselbiten som aldrig riktigt passar in i det grekiska samhället men som präglat min karaktär sedan födseln. Jag är extra mån om att bevara just den biten för den är det enda bandet som består med Sverige sedan min mamma gick bort. Den biten vill jag också föra vidare om jag skulle få egna barn någon gång i framtiden.