UNDER TAMARISKEN

Läs ett par sidor ur boken här. 

Afrodites vik
Vid den tiden utgick ett påbud att alla skulle skattskrivas. Alla greker som ägde bostad skulle betala en ny avgift som kejsaren hade hittat på. Eftersom det snart var vinter och alla behövde mera el, slog kejsaren ihop den nya skatten med elräkningen. Den som inte betalade skatt fick elen avstängd. Kejsaren rev sig i skägget och snuddade vid tanken att det kanske var ett förhastat beslut. Kostas och Melina färdades till Pireus, deras hemby, där de hade sina rötter. När de kom fram kände de på dörren till värmestugan, men det var stängt. Det fanns inte plats för dem i härberget.

För en vecka sedan färdades vi hem till Sjömanskyrkans födelseplats i Pireus, söder om Athen. Det gamla nätverket lever kvar och inför julen väntar man sig fortfarande att kyrkan ska slå upp sina portar och glöggdoften ska lägga sig över balkonger och trappuppgångar. Närmsta grannen, fisktavernan Kalivas, har sett fram emot julbasaren, men kyrkan har flyttat till Plaka i centrum. Lunchen på Kalivas började som den alltid gjort. Kyparen kom ut med en tipskupong och sa: "-Malmo, Malmo" när han ställde fram vatten och grillade brödstycken på bordet. Hans hälsning betydde att han var glad att se oss igen och att vi svenskar var välkomna till hans matställe vid Afrodites vik.

Kyparen har varit lojal mot sin fisktaverna under hösten. vissa månader utan lön, men han liksom många väntar på bättre tider.  Han tycker det är bättre att gå till jobbet och göra lite nytta, än att sitta hemma och titta på teve.  På tavernan kan ha få sig ett mål mat, även om lönen uteblir.
Kyrkan öppnade för 35 år sedan och har varit en värmestuga för frusna sjömän, långt hemifrån. Det var på den tiden som det gick svenska båtar på haven med svensk besättning.

Fartygen låg flera dagar i hamn, ibland någon vecka. Kyrkan hade i Pireus, som i många hamnstäder, en folkabuss som tog sjömännen på en tur upp till centrala Athen, till antika sevärdheter och klassiska tavernor i gamla stan, Plaka.

När de svenska båtarna slutade angöra Pireus, kom det långtradare i stället. Sjömanskyrkan blev ett truck-stop tills ryska chaufförer tog över transporterna av svenska bilar ner genom Europa. Över kyrkans entré hängde fortfarande skylten "Skandinaviska Sjömanskyrkan" men besökarna blev bofasta skandinaver och turister  som kommit för att övernatta på härberget i Pireus för att sedan ta båten ut till öarna.


När kyrkan för två år sedan flyttade in till Athens centrum kände kyparen på Kalivas fisktaverna oro över att lokalen kunde bli en konkurrerande krog.  Kanske var det spänningar i luften, kanske var det en liten jordbävning, ingen vet. Men natten efter att kyrkan stängdes för sista gången, ramlade skylten i backen. Den som visat vägen i 35 år ville inte längre stå för något som inte längre fanns.

Julbasaren på Sjömanskyrkan i Pireus var välkänd för många. På den rymliga uteplatsen kunde man äta och dricka, prata och röka. Danske pölser, finska smörgåsar med renkött, norska våfflor och svenska kanelbullar. varje dag i en månads tid har grekerna i Pireus ringt och frågat när julbasaren börjar och vart kyrkan har flyttat. Man vill gärna handla mat och julpynt med nordisk doft. När skyltfönstren i Athen pyntar inför jul, så ligger snön vit bland skor och kläder. Julen förknippas med det nordiskt vintriga, som en kontrast till den grekiska långa hösten.

I år frågar vi oss på Skandinaviska kyrkan: -kommer grekerna ha råd att handla julklappar, knäckebröd och sill till julen? Portmonnän är nästan tom när hyra och nya skatter har betalats.

En vän i kyrkokören, bor i Glyfada, söder om Athen och arbetar på norska institutet. Det brukar ta en timme att köra in till jobbet, bilköerna på morgonen har gjort trafiken trög. Nu går det på en halvtimme att ta sig in till centrum. Det märks tydligt att det är fler som saknar jobb och många har sålt sin bil och har man bilen kvar är bensinen dyr och man väljer att åka kollektivt. Det känns konstigt, sa min körkompis, jag önskar att trafikstockningarna kom tillbaks med full fart på jobb och trafik. Det känns inte bra att det går så smidigt att ta sig in till jobbet.

Skandinaviska kyrkans nya lokaler i Plaka i Athens centrum fylls med nordiska matvaror och julpynt den här veckan. På tre dagar ska vi sälja jul till greker som inte längre tror på den grekiska tomten. I år kommer vi att skänka en del av vinsten till organisationen "Världens läkare" som har öppnat en fri vårdcentral i Athen för familjer som inte har råd att gå till doktorn. Det behövs både mat och medicin. En annorlunda jul väntar många atenare.

November 2011

Tid att skörda oliver

Motorvägen mellan Athen och Kalamata gör det enkelt att resa ner till södra Peloponessos. Nästa sommar ska hela sträckan vara klar och vi kör på tre timmar ner till Mani som den mittersta halvön kallas. Vi kör söderut förbi Kardamyli, ner till Stoupa där hav och berg möts i en brutal skönhet. Här finns levande landsbygd med fiskelägen och befolkade bergsbyar.

"Det vilda Mani" har många förklaringar. Det finns en vild rikedom i floran i de här trakterna, som räknas till de artrikaste i Europa. Vår första resa hit i början av april, gick över bergen till Githio och sedan västerut i riktning mot Kardamyli. Färden gick långsamt mellan blommande fält och dikeskanter. Våren var kall i år. Många sa att detta var första gången på tjugofem år som det varit riktig vår i Grekland. Vanligtvis slår det om från vinter till sommar och hoppar över det som vi kallar vår. När vi kom fram till byn Dimitrios hade vi med oss intryck av ett landskap med tornhus som var annorlunda än allt vi hittills sett i Grekland. Det vilda Mani är också känt för sina fejder mellan familjer och byar. När det pågick som värst gällde regeln att barn, kvinnor och präster skulle sparas. En svensk präst stod nog lika högt i kurs som en hund. Något bättre idag.

På den slingriga vägen från byn Agios Dimitrios upp till den ännu mindre byn Platsa möter vi flera traktorer med släp fyllda med oliver i säckar, på väg till presseriet där oljan ska utvinnas. Stora olivlundar omger oss på båda sidor om vägen. Stengärdsgårdar omgärdar olivträden. Här i Mani på södra Peloponessos har inte något laga skifte genomförts och här äger man en jordlott här och där med några olivträd på varje, som ett stort lapptäcke med ett oräkneligt antal murar och grindar för att skydda sina träd från griniga grannar. I december ska oliverna skördas och träden ansas. Överallt surrar bensindrivna tolvvoltsaggregat som ger kraft åt de elektriska olivkrattorna som piskar ner frukterna i stora nät.

Efter en dag med olivkrattan hängde mina armar som bly. Jag hittade oliver i varenda ficka och hade jag inte haft skyddsglasögon hade jag varit blind av olivprojektiler som hela dagen farit kring huvudet. Kicki stod vid rensmaskinen och skilde blad och kvistar från frukter som fyllde jutesäcken med det gröna guldet.

Inför älgjakten i Värmland återvänder familjen till hemskogen för att röja jaktpassen och hålla slaktboden i gott skick. På Mani återvänder också släktingarna i december för att rensa marken under olivträden så att de stora näten kan läggas ut. Träden ska beskäras och riset ska brännas. Oliverna ska skördas och transporteras till kvarnen. Oljan ska tas om hand och fördelas inom familjen. De senaste åren har många haft råd att anställa arbetare under skördetiden. I år är ekonomin sämre och man gör mer av arbetet själv. Alla hjälps åt medan dagsljuset varar. När mörkret lägger sig fortsätter arbetet i olivpresseriet tills framåt midnatt. I hemmen blir det trångt kring matbordet. Det är många som återvänt till byn från städerna, och alla har mycket att berätta om vad som hänt sedan sist.

Vandringen upp till byn Platsa går längs en kalderim, en gammal stenlagd åsnestig. När romarriket inte längre kunde upprätthålla lag och ordning, tog pirater över herraväldet till havs och byar vid kusterna brändes och skövlades. Alltså tvingades många att bosätta sig en bit upp i bergen och både hus och hela byar byggdes som små fästningar för att skydda sig mot fiender. Från små hamnar transporterade åsnor fisk och annan last upp till byarna. Åsnorna var säkra på att finna vägar och de slingriga åsnestigarna stensattes för att stå emot regn och jorderosion. Längs en sådan kalderim vandrade vi uppåt, tills vi nådde byn med det lilla torget, kyrkan och caféet som har stängt mellan klockan ett och fem. Här uppe är det tyst. De enda ljud som hörs är en motorsåg som kapar grova grenar på något olivträd. Nedanför oss steg rökpelare lite varstans från risbränning i olivskogarna.

Olivoljan från Mani är mycket god. På tavernan inleds ofta måltiden med rostat bröd, några droppar nypressad olivolja och lite salt. Tillsammans med en liten ouzo blir det som en hel smaklig middag. Och det är bara början på en god måltid.
Italien köper stora mängder olivolja från Grekland. Där tappas den på flaskor och exporteras norrut i Europa som exklusiv italiensk olivolja. Grekerna har inte bara olivolja som en fantastisk exportprodukt. Här finns apelsiner, tomater och viner som överträffar det mesta. Men man producerar för husbehov och säljer på bymarknaden, som om det fanns en misstänksamhet mot att skicka iväg sina fina produkter till någon man inte känner. Och blotta tanken på att slå sig ihop med grannarna och bilda större produktiva enheter är omöjligt på många håll. Vem skulle i så fall organisera projektet? Systembolaget i Sverige skulle gärna köpa in grekiska viner om det fanns i större kvantiteter. Nemea och Boutari går på export men många fler skulle kunna följa efter om viljan och samarbetet fanns.

Bergskedjan Taygetos sträcker sig från Sparta ner till södra Mani. Eliastoppen lyser snöklädd på 2480 meters höjd. Bergen är fulla av grottor och tunnlar som har använts som bostäder och förråd sedan århundraden. Mani har varit och är en fristad för den som behöver en paus från storstadens avgaser och oljud. Här odlas både oliver och stillhet och här doftar röken från olivlundarna som god rökelse i naturens levande kyrka.

December 2011

Ett halvt kilo rep

När försäljaren av grillade majskolvar plockar ihop sin vagn och rullar bort från Syntagmatorget, är det dags att dra mig tillbaka ner i Plakas smågator. Gatuförsäljaren har näsa för både majs och tårgas och känner tidigare än andra när det är dags att flytta på sig en stund. Bråkstakarna som kastar sten mot kravallpolisen tänder eld på soptunnor för att röken ska neutralisera tårgasen. Brandmännen drar på sig sina skyddskläder och gör sig beredda att släcka brandbomber. Det nervösa lugnet ändras på några sekunder till en flod av människor som rinner bort från centrum.

Vi har bytt flaggor på Skandinaviska kyrkans balkong idag. De gamla flagglinorna var sönderbrända av den grekiska solen. Torkvindan mår lika illa. De vita plastlinorna är svartbrända och tvätten rasar i betonggolvet. Här i Athen är det inte bara att gå till järnaffären och handla trettio meter flagglina. Här går man till repbutiken och köper ett halvt kilo rep. Det finns butiker för allt. Man går till låsbutiken för att köpa lås och man går till flaskbutiken för att köpa flaskor till julglöggen inför julbasaren. Det finns väldigt mycket att välja mellan när man väl hittar den rätta affären. Efter lite letande hittade jag till Trezos affär för linor, rep och snören. Det som inte finns hos Trezos, det finns inte. Personalen idag var tre personer och de verkade måttligt glada över att jag kom och störde i samtalet. Ett biträde mäter upp flagglinan och gör ett litet paket som han lämnar till mannen som har hand om kassaapparaten. Jag betalar och får efter särskild önskan även ett kvitto på fem euro. Biträdet som har hand om städningen och kaffet, sitter i ett hörn och virkar en grytlapp.
Det tar inte många minuter att gå fina Ermou-gatan från tårgasen på Syntagma till repbutiken på Athinas-gatan. Det är ändå skilda världar och många lämnar aldrig sin stadsdel. Bor man i Monastiraki, går man upp till Athen, alltså till centrum ett par kilometer bort. Min promenad från Skandinaviska kyrkan i Plaka, förbi Syntagma och ner till Athinas-gatan tog tjugofem minuter men gick genom olika världar som ligger sida vid sida och som sällan möts.
Athen är inte Grekland, även om det verkar så när man läser svenska tidningar. Visserligen bor halva Greklands befolkning i Athen, men storstaden har en kort historia och inflyttningen från landsbygden och öarna har varit intensiv de senaste 50 åren. Många har fått anställning inom tjänstesektorn och jobbat i butik och café och på bensinmack och bilverkstad.

Det har inte producerats särskilt mycket men kontoren har varit fyllda av anställda som inte alltid haft något meningsfullt att göra. Nu stiger arbetslösheten snabbt och butiker och lägenheter skyltar med "Uthyres".  Men vem har råd att hyra en lägenhet när man knappt har pengar till mat.
Under september har jag rest mycket till Kreta och Rhodos för att möta skandinaver på resa eller som är bofasta på öarna. Det som händer på Syntagma i Athen bryr man sig inte särskilt mycket om. Kreta är ett eget rike och Rhodos har alltid legat långt bort och klarat sig självt. För oss som har växt upp i konungariket Sverige, är det naturligt att lyssna på vad som sägs i Stockholm. Här i Grekland har man för länge sedan förlorat tilltron på de beslut som fattas i Athen. Man har blivit lurade i så många år att man litar bara på sig själv och kanske på sin familj. Inte mycket mer. Varför betala skatt till ett system där pengarna bara försvinner?

Det är skillnad på att gå till den lokala tavernan och beställa ett kilo av husets vin som kommer i det gamla kopparstopet, än att köpa hem en liter tyskt vin från Lidl för 15 kronor. Och det är skillnad på att köpa ett halvt kilo rep direkt från rullen på väggen, än att handla en liten inplastad snörförpackning på IKEA.  Och många tror att Greklands gamla pengar drachman kommer tillbaks. Här håller man på sina egna enheter och sina egna kvarter. Det där stora som kallas Grekland är en konstruktion som gäller för politiker och banker.

De nya nordiska flaggorna på balkongen lyser vackert och berättar om ett skandinaviskt samarbete i sydöstra hörnet av Europa. Måndagkvällar är körövning när danskar, norrmän, svenskar sjunger tillsammans med ryssar, ungrare och greker. Jag sitter i basstämman mellan Kjell som bott trettio år i Athen, och Andreas som är grek och har börjat i kören i höst. Han kommer från Mytilini och har inte råd att ta svensklektioner. Han vill inte flytta tillbaks till sin ö, men han kanske blir tvungen. Han tjänar lite pengar på att sitta barnvakt. Andreas vill lära sig svenska och att sjunga i kyrkans kör är hans sätt att träna på svenska språket. Körsång är gratis. Han drömmer om att flytta till Sverige, där han tror att det finns en ljusare framtid än på Mytilini.
Just nu är det förändringarnas tid i Grekland. Men det är inte alltid som förändringar innebär något nytt. Här verkar det som om mycket är på väg tillbaks till det gamla. Det finns en gammal misstänksamhet mot styrning uppifrån och utifrån. Även om halva Greklands befolkning bor i Athen, så bor det en liten grek i själen som fortfarande har hjärtat kvar i byn på landet eller på ön, där livet styrs av borgmästaren som är släkt med alla och som vet att gör han något dumt så drabbar det hans egen familj och hans släkt och hans vänner och grannar. Så det är bäst att göra det som är bra för människorna i byn.

Ett halvt kilo rep kan användas till mycket. I Grekland har självmorden ökat oroväckande det sista halvåret. Kuratorer och psykologer har öppnat mottagningar för att skapa mötesplatser för samtal med greker som inte ser något ljus i tunneln. Krisen är inte bara ekonomisk, den är också andlig. Nu handlar det om tilltro, hopp och omsorg om den som far illa. Bristen på tillit är ett andligt problem som den ortodoxa kyrkan borde ta på allvar och samtala med människor om på gatan, i skolor och på arbetsplatser. Vårt behov av tillit börjar med vårt eget värde som individer, om det beror av det vi är eller vad vi gör. När grekernas historia är märkt av misslyckanden som skapar känslor av skuld som man skyller på andra och inte vet hur man ska lösa upp, då är det inte enkelt att se en framtid med goda möjligheter för barn och unga vuxna. Här väntar vi på nya ledare som människor kan känna tilltro för och som kan skapa tillit hos individen.

Oktober 2011